Bufo viridis © Matt Reinbold
BARA MENINGSSKAPARE?
June 7, 2017 
Kronikk 
Torstein Seim 
no responses
Tagged with:
Erik Westerberg er leder i OVEK sin søsterorganisasjon i Sverige – VÄKS.
Så länge vi lever är vi människor dömda att skapa mening och sammanhang.
Oavsett om vi som troende ser vår mening i första hand som en ”uppenbarelse”, en frukt av en större berättelse än vår egen, så gäller samma grundvillkor oss alla; Vårt meningsskapande är alltid oändligt skört och utsatt. Har vi, om än för bara en sommar, arbetat i äldreomsorgen eller i psykiatrin har vi nog alla bittra erfarenheter av hur mycket det lilla ordet ”bara” egentligen kan ställa till med. På slutet av sjuttiotalet när jag själv jobbade i det som då hette ”långvården” fick jag rådet att alltid stå på ”verklighetens sida”. Om jag hörde någon tala till sin sedan länge bortgångna make skulle jag tydligt och sakligt säga; ”Jenny, detta är bara en dröm, i själva verket avled din make för ganska precis elva år sedan, om du inte tror mig kan jag visa dig dödsannonsen”. Jag vet att jag åtminstone en gång försökte förverkliga detta råd med den påföljd att just Jenny aldrig svarade mig mer än enstavigt trots att hon en gång varit min älskade skolfröken den dag när jag började skolan. Fyra små bokstäver var här den vassa sax som ensam klippte av ett då artonårigt tillitsband.
Den kristna kyrkans samlade vittnesbörd, dess teologi, är kanske minst lika skör och sårbar när den konfronteras med ordet ”bara”. Kyrkor har splittrats, kristna har sagt upp bekantskapen med varandra, ja till och med dödat för ordet ”bara”. ”Bara bröd och vin, bara en ung och ogift flicka, bara en frånvarande kropp och skrämda vittnen vid graven”. ”Bara” hit och ”bara” dit, tänk om trospoliserna och inkvisitorerna för en gång skull tigit och istället inväntat mysteriet och tron som ingenting ser, eller ser allt bortom ordet ”bara”. Tänk om vi istället – heretiker och renläriga – återtagit poesins lika laddade som sköra metaforer på andra sidan om tystanden. Ibland stammande, tvivlande och trevande. Ibland överraskande som apostlarnas och Marias middagsberusning vid den första pingsten.
Idag mer än någonsin behöver vi alla lilla Thérèse av Lisieux´s storslagna och helt oväntade metafor om Gud som en hiss. En hiss så storslagen och samtidigt så alldaglig att man aldrig riktigt vet om man ”bara” befinner sig på bottenplanet eller om man redan nått övervåningen. I den senare delen av 1800 – talet när katolsk andlighet mer än någonsin satt suspenderad mellan ”naturens bottenvåning” och ”övernaturens gudomliga överbyggnad” kom den lilla karmelitnunnan med det lika omskakande som ytterligt traditionella vittnesbördet om att Gud ”bara” låter sig finnas i det vanliga och alldagliga livet, sedan vi slutat frågat om hissen stannat och vi slutat säga ordet ”bara”. Det omstörtande kristna vittnesbördet i Nya Testamentet är just detta att övervåningen numera återfinns på undervåningen. Att hela Guds fullhet låter sig rymmas i historiens, materiens och våra kroppars sårbara bräcklighet. Visst traditionens ord som ”himmelsfärd”, ”uppståndelse” och ”jungfrufödelse” kan och får vi fortfarande begagna för att beteckna denna omstörtande och omvälvande berättelse bortom det förbjudna ordet ”bara”. Samtidigt riskerar vi alltid att också förråda det omstörtande vittnesbördet med ord som ”bara” tolkas som rättsmedicinska och gynekologiska protokoll.
Därmed tror jag också att vi som förening och var och en som enskilda har en mycket viktig uppgift i kyrkans mitt. En uppgift som denna gång ger oss myndighet och faktisk också en auktoritet i kraft av en gemensam erfarenhet. Ty de flesta av oss har precis som lilla Thérèse kämpat med den gamla katolska hissen som bara verkade stå still, suspenderad mellan ”natur” och ”övernatur”. Där teologi och katekes riskerade att förvandlas till just ”bara” rättsmedicinska och gynekologiska protokoll där natur mirakulöst ersattes av övernatur.
Bildet: Thérèse av Lisieux
