Nyhetsbrev

Nyhetsbrevet er nå nedlagt. Alle tidligere utgaver kan finnes i arkivet.
Les arkivet...

Medlemsskap

For medlemsskap
send epost til
medlemsservice
(a)ogsavierkirken.no

Om Oscar Romero

July 1, 2015      Kronikk      Torstein Seim      no responses

Tagged with:



Kronikken er skrevet av Ritva Jacobsson fra Stockholm. Hun er professor emeritus i latin. Hennes forskning har handlet om liturgisk dikting i middelalderen.

Hun har arbeidet med freds – og solidaritetsarbeid og har flere ganger vært i Mellomamerika på 80 og 90 tallet. Hun sitter i styret til VÄKS ( Vi är kyrka – Sverige)

När jag kom till El Salvador första gången, 1984, tog Jon Cortina, en av prästerna vid jesuiternas universitet, vår svenska ekumeniska grupp till ett flyktingläger, inhyst i en halvfärdig kyrka, San Roque, mitt i huvudstaden San Salvador. Ytterväggarna var fulla av kulhål. Där inne trängdes flera hundra människor, mest kvinnor och barn, ditfösta från gerillaområdena norrut. Det var så överfyllt att man fick äta i skift – ständigt stod de stora grytorna med ris och bönor på elden – och på natten sov alla på golvet tätt bredvid varandra. Läkare som kom dit upptäckte att barnen riskerade sin syn genom att ständigt vistas i halvmörker; då ordnade man så att de i omgångar fick komma ut på en balkong en timme om dagen.

Jon Cortina firade mässan – och vår svenske lutherske biskop Bertil Gärtner koncelebrerade. Det stank från latrinen, barnen gnydde, många hostade och i en del av kyrkan låg en kvinna och födde barn. Och det var en av de vackraste mässor jag upplevat! Alla sjöng, i det höga pressade tonläge som är typiskt för Centralamerika, och så som medeltidens kyrkosång förmodligen också lät. Predikan var ett samtal mellan präst och församling och förbönerna formulerades spontant av flyktingarna: framför allt bad man om fred och om slut på våldet. Fridshälsningen tog nästan en halvtimme – aldrig har jag omfamnat så många tandlösa gamla kvinnor. Till sist, när den långa mässan slutade, fortsatte flyktingarna att sjunga, den ena sången efter den andra, om San Romero de America. Detta var fyra år efter ärkebiskopens död.

Inte bara i El Salvador utan också i grannländerna, Nicaragua, Guatemala, såg man namnet skrivet på husväggarna: Oscar Romero presente.

Sedan dess har ärkebiskop Oscar Romero blivit berömd över hela världen och nya böcker om honom publiceras, på många språk.  Det finns sedan en rad år också en färdig utredning för ett saligförklarande. Mängden av beatificeringar och kanonisationer under de två senaste påvarna är större än någonsin tidigare, men Oscar Romero fanns inte bland dem.

Romero föddes 1917 i en fattig familj med sju barn. Han var ett blygt och ett bedjande barn, dragen till mystik och mycket begåvad. Först var han snickarlärling, men han längtade alltid att få bli präst och anförtrodde detta till biskopen som besökte Ciudad Barrios där familjen bodde. Så sändes han vid 13 års ålder från sin väglösa by till prästseminarium. Hans begåvning upptäcktes tidigt och 1938 fick han fara till Rom för högre studier. Han skulle ha blivit doktor i teologi (han hade redan börjat med sin avhandling om en spansk 1500-talsmystiker) och gjort en kyrklig karriär Rom. Där prästvigdes han 1942. Men detta skedde under kriget, och hans biskop kallade honom tillbaka till sitt hemland. I El Salvadorr blev han först församlingspräst men steg i graderna: fick titeln monseñor och blev 1970 hjälpbiskop hos ärkebiskop Chávez, sedan biskop i stiftet Santiago de Maria. Som sitt biskopsmotto valde han det mycket vanliga Sentire cum Ecclesia  -”Att vara ett med kyrkan”.

Han var en helt traditionell präst. Andra Vatikankonciliet hade knappt gjort något intryck på honom. Däremot stödde han Opus Dei. Han varnade för omoral och han var rädd att blanda sig i politik och ännu mera rädd för allt som kunde vara marxism. När han 1977 utsågs till ärkebiskop, jublade de besuttna. Föregångaren, Luis Chávez, hade ansetts som alldeles för folklig. Men jesuiterna vid universitetet i San Salvador var djupt bekymrade över att få en så feg man som sin herde. El Salvador, ett fattigt land präglat av orättvisor och våld och behärskat av ”de 14 familjerna” befann sig i en djupare kris än någonsin. Det rådde ett krig mellan de förmögna som hade militären och statsmakten på sin sida och de fattiga som de kunde utnyttja med stor hänsynslöshet. All grymhet motiverades med det ständigt återkommande uttrycket ”nationell säkerhet”. Klyftan mellan fattiga och rika var ofattbar, och liksom i grannländerna tog de fattiga till vapen. Men Romero försökte hålla sig utanför allt detta .Politisering varnade han ständigt för, liksom pornografi och omoral.

En månad efter ärkebiskopsvigningen den 10 februari blev Romeros nära vän Rutilio Grande sj skjuten till döds, tillsammans med en ung pojke och en gammal man. Padre Grande var en präst som hade arbetat med de fattiga i sockerdistrikten i Aguilares. Chocken var total. Romero vakade i bön hela natten vid sin döde vän och beslöt sedan, stödd av jesuiterna, att under tre dagar skolor och kyrkor skulle stängas och bara en enda mässa firas i hela landet. Då skulle man minnas de dödade och kräva att mördarna straffades. Romero for till Rom efter denna händelse och fick där fullt stöd av påven Paulus VI, som omfamnade honom och sade Coraggio! Mod!

Detta blev början till tre års allt modigare kamp mot våld och orättvisor. För det var så Romero såg sin profetiska uppgift: att följa, att leva, att predika evangeliet. Det innebar skydd för de förföljda, tröst till anhöriga, omsorger om de fattiga, ständiga protester mot våldet, t o m en vädjan till president Carter att inte skicka pengar och vapen till El Salvador. Romero flyttade ut från biskopspalatset som uppläts till sociala ändamål och valde ett fattigsjukhus där han levde i yttersta enkelhet. Han inrättade en juridisk byrå för mänskliga rättigheter dit en ström av människor kom för att få hjälp. De kom för att söka sina försvunna och för att kräva bestraffning av dem som varje natt lämnade en mängd dödade och torterade i dikena längs vägarna. Jag har besökt den här byrån flera gånger och sett de outhärdliga bilderna av stympade lik. Det var viktigt att dokumentera och berätta sanningen om våldet.

Rutilio Grande var inte den ende prästen som mördades under en period av rena blodbad; hela byars befolkning dödades. Det började t o m med dyka upp plakat med texten ”Var patriot!  Döda en präst!”

Outtröttligt protesterade Romero – nu var han inte längre rädd för ordet politik. Hur kunde denna märkliga omorientering ske?  Den har sin grund i att Romero alltid var en bönens människa och en djupt ärlig person. Jesuiterna vid UCA, det centralamerikanska universitetet, blev hans nära vänner och medarbetare.  Där fanns en rad lysande teologer, sociologer och naturvetare, alla hängivna den latinamerikanska tolkning av Vatikanonciliets omorientering som kyrkomötet i Medellin (Colombia) 1968 innebar: Jon Sobrino, en av vår tids främsta teologer, känd framför allt för sin kristologi, spelade en stor roll för Romero. Sobrino har skrivit just om Romeros profetkallelse och menar att det hos honom var ett uppdrag av samma art som hos Gamla testamentets profeter.  Denna jesuitkommunitet skulle också komma att få plikta för sitt engagemang för de fattiga och förtryckta när sex av dem jämte en mor och hennes 16-åriga dotter, vilka arbetade i prästgården, alla blev mördade, den 16 november 1989.

Ärkebiskopen vittnade om sin Kristusefterföljelse i sitt sätt att leva, att möta människor, att verka i det polariserade samhället. Men framför allt predikade Oscar Romero i den då inte färdigbyggda katedralen. Han tolkade Bibelns texter både klassiskt exegetiskt och pastoralt, vad de betydde i den aktuella situationen. På slutet av predikningarna som blev allt längre, söndag efter söndag, kom meddelandena: där gav han namn och tidpunkt och plats för de mord och övergrepp som hade skett under den gångna veckan. Genom radion sändes dessa mässor ut över hela landet och nådde även hela Latinamerika. Det var det enda sättet att berätta för salvadoranerna och för världen vad som skedde, och det var det effektivaste mediet i en region där många var analfabeter och få hade tillgång till tidningar och TV. Så blev Romero en röst för dem som saknade röst.

Det finns ett vittnesmål från César Jerez, som var provincial för jesuiterna i Centralamerika.
De två var i Rom och vandrade tillsammans på Via della Conciliazione, sent på kvällen i mörkret. César Jerez frågade:

-Monseñor, ni har förändrats.  Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att ni blev annorlunda?

Romero sade:

– Padre, jag frågar mig detsamma själv.

– Fann ni något svar, Monseñor? frågade provincialen

– Ja, Padre, vissa svar. Vi har alla våra rötter.  Jag föddes i en fattig familj, jag har varit hungrig, jag vet vad det är att arbeta från det man är en liten unge. Men så kom jag till seminarium, skickades till Rom, blev absorberad av mina böcker och började glömma mitt ursprung. Jag hamnade i en annan värld. De gjorde mig till Monseñor och biskop och jag var begravd i papper. Jag föll i händerna på Opus Dei. Sedan sände de mig som biskop till Santiago de Maria och där mötte jag igen en extrem fattigdom. Barnen dog bara på grund av det orena dricksvattnet. Ni vet, Padre, när kolet har börjat glöda fortsätter det och tar eld – och så kom jag till ärkestiftet och…det var ju detta som hände med padre Grande. Ni vet hur mycket jag höll av och beundrade Rutilio. När jag såg honom död, tänkte jag: de dödade honom för det som han gjorde. Nu är det mitt jobb att gå samma väg. Jovisst ändrade jag mig. Men, jag kom också tillbaka, hem igen.

Vi fortsatte att vandra i tystnad. Ljuset från nymånen gav en accent till den romerska himlen..

Men motståndet och hoten mot honom växte, inte bara från militären utan också från de andra biskoparna och från nuntien. Alla de andra biskoparna utom en, Arturo Rivera y Damas, som blev hans efterträdare, motarbetade honom och skrev egna herdabrev där de polemiserade mot Romero. De lyckades nästan få påven att avsätta honom. Dokumentet skrevs under samma dag som Romero mördades, så han kom aldrig att se det. Den polske påven Johannes Paulus II kom framför allt med varningar mot kommunism och gav inte heller Romero sitt stöd.

Den 23 mars 1980 hade Romero i sin fastepredikan uppmanat soldaterna att vägra att döda sina bröder. ”Man måste lyda Guds lag – du skall icke döda – mera än människors order. — I Guds namn, och i hans lidande folks namn, vars rop har stigit mot himlen allt mer förtvivlat för varje dag, ber jag er, vädjar jag till er, befaller jag er, i Guds namn: Sluta med förföljelsen (Cese la represión)”.

Han förstod att martyriet närmade sig. Nästa dag, den 24 mars, gick han till bikt. Så firade han på kvällen en minnesmässa i sjukhuskapellet, för modern till en av sina vänner. Där predikade han om vetekornets lag.”Sannerligen, jag säger er: om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det en rik skörd” (Joh 12,24). Skotten kom precis när han skulle börja offertoriet. Han dog genast.

Nu efter trettio år kan vi se hur hans ord om vetekornets lag besannades. Oscar Romero är en symbol för en kyrka som tar ställning, väljer sida. Man kan använda det latinamerikanska uttrycket om en martyr: presente. Han är närvarande, och han uttrycker det hopp och den inspiration som kyrkan just nu behöver- en sann Kristusefterföljare.

Det finns en mängd litteratur om och av Romero på flera språk.  Han förde en utförlig dagbok: varje kväll läste han in på band vad som hade skett under dagen, och detta finns redigerat och utgivet, liksom hans predikningar. På svenska finns en doktorsavhandling från år 2000 av Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad, om hans predikningar. Urval av hans texter (framför allt predikningar och tal) har redigerats till en underbar andaktsläsning. Bland det finaste är en minnesbok med många vittnesbörd från människor som kände honom, numera också i engelsk översättning, Oscar Romero, Memories in Mosaic av Maria López Vigil  (Cafod 2000).

Men för mig har det allra starkaste intrycket varit att möta dem som träffat Monseñor. Det är alltid så han alltid kallas i El Salvador, ingenting annat. Jag kände väl hans efterträdare ärkebiskop Rivera y Damas, som egentligen skulle ha haft Romeros plats men ansågs för folklig – ingen anade då vad som skulle hända med den konservative Romero.  Jag har träffat flera av de centralamerikanska jesuiterna; några är nu döda, bland dem César Jerez. Och jag har träffat många salvadoraner som är djupt präglade av San Romero de America.  Vi behöver ingen kanonisation, sade Jon Sobrino, han är vår helige martyr.

2 november 2010-11-02

Ritva Maria Jacobsson



Comments are closed.